Min assistent Malin

Jag vill minnas att jag hade vissa hårda ord angående min nya assistent. Medan jag avnjöt mina oliver tittade hon in. Iklädd en AvshAlom Gur-kopia från en säsong jag inte längre tänker erkänna, en säsong lika död för mig som Theo van Gogh, lika främmande som färdigmat. Men Malin bär upp den med ett manér som tilltalar mig. Jag förstår mig inte riktigt på henne. Vissa dagar kan hon se ut som look-what-the-cat-dragged-in, medan hon ibland gör mig fullständigt avslappnad och lycklig. Hon frågade om jag hade fått memot om mötet i Prag nästa vecka, om jag hade sett layouten för inbjudningskortet etc. Vi småpratade lite och i min arrogans har jag förbigått hennes ambition. Hon är mycket ordnad, vänlig och kunnig samtidigt som hon har exakt den udd, den sarkasm och brist på empati som krävs. Visseligen inte mer än ett barn, men hon kommer att ta sig någonstans och jag tänker inte ställa mig i vägen. När hon lämnar rummet ligger det kvar en känsla av Provence i atmosfären, jag vet inte varför. Jag jobbar nu med ett zenbuddhistiskt lugn.