Måna är död, ett sorgearbete

Jag har nu burit min svarta Belvest i en veckas tid. Kan inte byta ännu. Är ännu inte klar med sorgen. Mor är död. Måna är död. Jag har fortfarande inte förstått hur jag ska hantera situationen. Vi talade om att åka till Aspen över jul. Vi hade ett stående skämt om Canellibönor. Hon hade aldrig strikta regler under min uppväxt, hon hade bara ett stående hot. Om jag någonsin krossade hennes modershjärta skulle hon krossa Stig Lindberg porslinet, allt är idag helt. Jag älskade henne, men hon var kall. Jag tror... nej jag vet att jag var allt för henne. Min far fanns aldrig med i bilden. Han jobbade som skidinstruktör. Mor brukade säga att han var den mest obildade människa hon någonsin träffat och hon lämnade honom efter en helg. En beräknande kvinna som endast sökte en foglig genpool. Hon ville ha mig för sig själv. Hon brukade säga: Med en sådan man som din far i närheten, hade du aldrig tagit dig ur puberteten. Hon fann ingen fadersgestalt värdig mig. Hon ville skapa något perfekt.
Jag sitter inlåst på kontoret och stirrar. Malin har tittat in ibland. Omtänksam men inte påträngande. En naturlig känsla för situationer som bara kan finnas hos en människa med sann empati. Hon stannar till ett ögonblick, vänder sig om och backar ut från kontoret. Blicken bestämd, medkännande, erkännande; fast i min. Hon backar ut. Jag följer henne, sedan fastnar jag i en reproduktion av Franz Kleines Painting Number 2. Kylan finns där. Stillheten som bryts av breda linjer. Som jordens framträdande ur ett vitt ark. Som nygrävda gravar i ett vinterlandskap. Revor i molnen.
Framför mig har jag en flaska Bowmore Sherry Wood, en present från en kund. Mycket exclusiv. Har sparat den till Månas 50-års dag. Den kommer aldrig att komma nu, men jag kan inte förmå mig att öppna flaskan. Kommer den att vara min sista hyllning till henne. Kommer minnet av henne att blekna med tiden.